En kortfattade historik

De antidiabetiska läkemedel som kallas för biguanider av, vilken också inkluderar de tillbakadragna substanserna fenformin och buformin, tas från ärtväxten Getruta (Galega officinalis), en växt som har används i folkmedicin under flera århundraden.

Metformin beskrevs först i vetenskaplig litteratur år 1922, av Emil Werner och James Bell, som en produkt vid syntetisering av N,N-dimetylguanidin. År 1929, upptäckte Slotta och Tschesche dess sockersänkande verkan hos kaniner, och lade märke till att den var den mesta potenta av de typer av biguanider som de studerade. Detta resultat glömdes bort fullständigt, då andra guanidin typer, såsom synthalin (antidiabetika upptäckt 1926), tog över, och snart själva överskuggades av insulin.

Galega officinalis
[BILD] Getruta (Galega officinalis), en naturlig källa till galegin (en alkaloid, alkaloider har används som läkemedel, gifter och droger under hela människans historia).
Intresset för metformin kom dock tillbaka vid slutet av 1940-talet. År 1950, visade sig metformin, till skillnad från andra liknande föreningar, inte sänka blodtrycket och hjärtfrekvensen hos djur. Samma år, använde en framstående filippinsk fysiker, Eusebio Y. Garcia, metformin (han gav det namnet Fluamine) för att behandla influensa; han noterade att läkemedlet ”sänkte blodsockret till lägsta möjliga fysiologiska nivå” och var giftfritt. Garcia trodde också att metformin hade antibakteriella, antivirala, antimalaria, febernedsättande och smärtstillande effekter. I en serie artiklar år 1954, var den polske farmakologen Janusz Supniewski oförmögen att bekräfta de flesta av dessa effekter, inklusive sänkt blodsocker; han observerade, dock, några antivirala effekter hos människor.

Under utbildning vid Hôpital de la Pitié (ett sjukhus i Paris), studerade den franske diabetesforskaren Jean Sterne de blodsocker sänkande effekterna av galegin, vilket är en alkaloid isolerad från växten Geruta (Galega officinalis), vilken strukturmässigt relaterar till metformin och under kortare tid hade använts som ett antidiabetiskt läkemedel innan synthalin utvecklades. Senare, då han jobbade vid Aronlaboratorierna i Paris, föranledde Garcias rapport honom att återigen utreda metforminets – och flera andra typer av biguaniders – blodsockersänkande effekt. Sterne var den första att testa metformin på människor för behandling av diabetes; han myntade namnet ”Glucophage” (glukos-ätare) för läkemedlet och publicerade sina resultat år 1957.

Metformin blev tillgängligt i British National Formulary (ett brittiskt referensverk för läkemedel ungefär motsvarande det svenska FASS) år 1958. Det såldes i Storbritannien av ett litet dotterbolag till Aronlaboratorierna kallat Rona.

Det breda intresset för metformin blev inte återuppväckt förrän tillbakadragandet av andra biguanider under 1970-talet. Metformin accepterades i Kanada år 1972, men det amerikanska Food and Drug Administration (FDA) godkände det inte för diabetes typ 2 behandling. Producerat under licens av Bristol-Myers Squibb, var Glucophage det första varumärket av metformin att marknadsföras i USA, och marknadsföringen inleddes 3:e mars, 1995.

Detta hände, år:

  • 1922: metformin beskrivs för första gången i vetenskaplig litteratur
  • 1929: substansens blodsänkande effekt upptäcks
  • 1950: forskare visar att metformin inte påverkar blodtryck och hjärtfrekvens
  • 1957: substansen testas för första gången för behandling av människor
  • 1958: läkemedlet börjar säljas i Storbritannien
  • 1972: läkemedlet börjar säljas i Kanada
  • 1995: läkemedlet börjar säljas i USA

Generiska formuleringar finns nu tillgängliga i flera länder, och metformin tros ha kommit att bli det mest allmänt föreskrivna antidiabetiska läkemedlet i världen.