Här kan du läsa om metformin biverkningar – eller negativa bieffekter av läkemedlet.
De vanligaste negativa bieffekterna av metformin är magproblem, inklusive diarré, kramp, illamående, kräkningar och ökad väderspänning.
Generellt sätt så är biverkningar av metformin ovanliga.
Metformin associeras oftare med magproblem än andra antidiabetiska läkemedel.
Den mest allvarliga potentiella negativa bieffekten av metformin användning är laktatacidos. Komplikationen är dock väldigt sällsynt och den överväldigande majoriteten av dessa fall verkar relatera till komorbida tillstånd (samsjuklighet eller närvaro av andra sjukdomar), såsom försämrad lever- eller njurfunktion snarare än till metforminet självt.
Metformin har också rapporterats sänka blodhalten av tyreoideastimulerande hormon (ett sköldkörtelstimulerande hormon) hos personer med hypotyreos och hos män, testosteron. Den kliniska betydelsen av dessa förändringar är hittills okänd.
Innehåll
Topp 6 biverkningar av metformin
Metformin biverkningar, de vanligaste:
- Allmänna magproblem
- Diarré
- Magkramp
- Illamående
- Kräkningar
- Väderspänning
Biverkningar på mag-tarmkanalen
Vid ett försök med 286 deltagare, rapporterades 53.2% av de 141 som getts metformin med omedelbar verkan (i motsats till placebo) diarré, jämfört med 11.7% för placebo, och 25.5% rapporterade illamående/kräkningar, jämfört med 8.3% för de på placebo.
Magproblem kan orsaka avsevärd obekvämhet; mest vanligt precis då man börjar ta metformin och när dosen ökas. Obekvämheten kan ofta undvikas genom att man börjar med en låg dos (1 till 1.7 gram om dagen) och ökar dosen gradvis. Magproblem vid långvarig, stadig användning är mer ovanligt.
Långvarig användning av metformin har associerats med ökade nivåer av homocystein (en speciell aminosyra) och malabsorption av vitamin B12. Högre doser och långvarig användning associeras med ökad frekvens av vitamin B12-brist och vissa forskare rekommenderar förebyggande eller kontrollerande strategier.
Laktatacidos en potentiell effekt av metformin
Den mest allvarliga potentiella biverkningen av metformin användning är laktatacidos, där frekvensen är 9 per 100 000 person och år. Fenformin, ett annat antidiabetiskt läkemedel av biguanider typ, drogs tillbaka från marknaden på grund av en ökad risk av laktatacidos (frekvensen var 40-64 per 100 000 patient och år). Dock är metformin säkrare än fenformin och risken att drabbas av laktatacidos ökas inte genom medicin så länge som den inte föreskrivs till kända högriskgrupper.
Laktatupptagning av levern minskar genom metformin administrering eftersom laktatet används av lever i glukoneogenes processen, en process vilken metformin förhindrar. Hos hälsosamma individer, rensas detta milda överskott via andra mekanismer (inklusive upptagning av njurarna, om deras funktion inte är nedsatt), och inga avsevärda höjningar av blodhalter av laktat sker. Vid nedsatt njurfunktion, dock, så minskas rensningen av metformin och laktat, vilket leder till ökade nivåer av båda, vilket möjligtvis ökar risken för laktatacidos på grund av en lagring av mjölksyra. Eftersom metformin minskar leverns upptag av laktat, är alla tillstånd som påskyndar laktatacidos en kontraindikation av dess användning. Vanliga orsaker till ökad produktion av mjölksyra inkluderar alkoholism (på grund av tömning av NAD+ lager), hjärtfel, och luftvägssjukdom (på grund av inadekvat syresättning av vävnader). Den vanligaste orsaken av nedsatt mjölksyre utsöndring är njursjukdom.
Metformin har också föreslagits öka produktionen av laktat i den tunntarmen; vilket potentiellt kan bidra till laktatacidos hos de med riskfaktorer. Dock är den kliniska betydelsen av detta okänd, och risken för metformin associerad laktatacidos härleds vanligen minskat leverupptag snarare än ökad tarmproduktion.
Överdos
En genomgång av medvetna och misstagsöverdoser rapporterade till giftinformationscentraler över en femårsperiod visade att allvarliga bieffekter var sällsynta, även om äldre personer verkade löpa större risk. En liknande studie där fall rapporterades till Texas (i USA) giftinformationscentral emellan år 2000 och 2006 visade att doser på mer än 5 000 mg oftare involverade allvarliga medicinska utfall hos vuxna. Överlevnad av avsiktliga överdoser på uppemot 63 000 mg (63g) har rapporterats i den medicinska litteraturen. Dödsfall vid överdosering är ovanligt, men sker. Bland friska barn, är det inte troligt att oavsiktliga doser på mindre än 1 700 mg ska ha några betydande förgiftande effekter.
De mest vanliga symptomen på överdos verkar inkludera kräkningar, diarré, magsmärta, takykardi, dåsighet, och i sällsynta fall, hypoglykemi eller hyperglykemi. Den huvudsakliga livshotande komplikationen av en metformin överdos är laktatacidos, vilket är en effekt av laktat ackumulering (se ovan). Behandling av en metformin överdos är generellt stödjande, eftersom ingen specifikt botemedel existerar. Laktatacidos behandlas först med natriumbikarbonat, samtidigt som höga doser inte rekommenderas, då detta kan orsaka intracellulär acidos (syraförgiftning, blodets pH-värde sjunker under 7,35). Acidos som inte svarar på administrering av natriumbikarbonat kan kräva ytterligare underhåll via standard hemodialys eller kontinuerlig veno-venös hemofiltration. Lagt till detta har dessa tekniker, på grund av metforminets låga molekylärvikt och brist på plasmaprotein bindning, också fördelen av att på ett effektivt sätt ta bort metforminet från blodplasma, vilket förhindrar ytterligare överproduktion av laktat.
Metformin kan mätas i blod, plasma och serum för att kontrollera terapi, bekräfta en diagnos eller förgiftning, eller assistera vid utredning av dödsorsak av rättsskyddscentralen. Koncentrationer av metformin i blodet eller plasma ligger vanligtvis emellan 1-4 mg/L i personer som tar läkemedlet terapeutiskt, 40-120mg/L i offer av akut överdos, och 80-200mg/L vid dödsfall. Kromatografiska tekniker används vanligen.
Interaktioner – hur metformin påverkar andra läkemedel
H2-receptorantagonisten cimetidin (ett histamin) orsakar en ökning i plasmakoncentrationen av metformin, genom att minska njurarnas rensning av metformin. Både metformin och cimetidin rensas från kroppen genom tubulär utsöndring, och båda, speciellt den katjoniska (positivt laddade) formen av cimetidin, kan tävla om samma transportmekanism. En liten dubbelblind, randomiserad studie visade att också antibiotikan cephalexin ökade metformin koncentrationer genom en liknande mekanism. Teoretiskt sätt kan andra katjoniska mediciner producera samma effekt.
Kontraindikationer – faktorer som ökar risken att drabbas av metformin biverkningar
Metformin är kontraindikerad hos personer med något tillstånd som skulle kunna öka risken för laktatacidos, inklusive njursjukdomar (kreatinnivåer över 150 μmol/l (1.7 mg/dL), även om detta är en godtycklig nivå), lungsjukdom och leversjukdom. Enligt föreskrivningsinformation, ökar hjärtfel, särskilt, och instabilt eller akut, kroniskt hjärtfel, risken för laktatacidos vid användning av metformin. En systematisk genomgång år 2007 av kontrollstudier, föreslog, dock, att metformin är det enda antidiabetiska läkemedlet som inte associerats med något mätbart ont hos personer med hjärtfel, och att det kan sänka dödligheten jämfört med andra antidiabetiska läkemedel.
Rekommendationen är att användningen av metformin avbryts temporärt innan en radiografisk studie som involverar joderade kontrastmedel ska göras (såsom en kontrastökad datortomografi eller angiografi), eftersom kontrastfärgen temporärt kan påverka njurfunktionen, och indirekt leda till laktatacidos genom att orsaka lagring av metformin i kroppen. Metformin användningen kan återupptas efter två dagar, med antagandet att njurfunktionen normaliserats. Laktatacidos är en av de vanligaste metformin biverkningar som kan drabba patienter.